Perinteikkään sataman toiminta loppuu
Gullkrona hiljenee pysyvästi torstaina

SALLA HONGISTO

Toiminta Nauvon Gullkronan vierasvenesatamassa päättyy pysyvästi torstaina. Satama siirtyy omistajaperheen, Erikssonien, yksityiskäyttöön sairauden takia, eikä toiminnalle olla etsimässä jatkajaa.

- Emme ole myymässä, tämä on kotimme, Gunvald Eriksson sanoo.

Erikssonien perhe asuu saarella ympäri vuoden. Satamalla on Gullkronassa pitkät perinteet, ja Erikssonit ovat pyörittäneet toimintaa saarella jo noin 40 vuoden ajan.

Pienimuotoisena kalastuksena alkanut toiminta on vähitellen laajentunut monitoimisatamaksi. Veneilijöiden käytössä olleet saunat, kahvila ja kioski sulkevat nyt ovensa torstaina puolenpäivän aikaan. Jätepistettäkin on jatkossa etsittävä muista satamista.

Saarella on voinut tutustua luotsimuseoon sekä perinteiseen tuulimyllyyn. Erikssonin perhe on myös pitänyt yllä saaren vanhoja kalastusperinteitä.

Yksi Saaristomeren merkittävimmistä vierasvenesatamista on toiminut solmukohtana ulkosaariston reittien ja Nauvon ja Korppoon sisäsaariston välissä. Parhaimmillaan satamassa on yöpynyt 140 veneilijää.

Lähin vastaavien palveluiden satama sijaitsee Nauvon kirkonkylän kupeessa. Pienempiä satamia lähistöllä on useita.

Julkaistu 19.8.2008 2:31:48

Anonymous wrote:Aika erikoinen veto omistajaperheeltä ja iso harmi kaikkien veneilijöiden kannalta. Eiköhän tuosta vielä joku addressi synny tai isompikin suukopu vähintään...

harald wrote:Kun Gunvald on ainoa jota siteerataan lehdissä arvaan että se toinen
ei ole kykeneväinen kommentoimaan. Voi pahus.

Här lämnar de sista båtgästerna Gullkrona
Kvart före tolv i går kastade de sista båtarna loss från Gullkrona gästhamn. Familjen ska nu återhämta sig.

Det var på försommaren som Eva Eriksson kände att allt inte stod rätt till. Hon var sjukligt trött, hon började få balanssvårigheter och problem med synen. Men det gällde att bita ihop, den hektiska båtsäsongen stod för dörren. I juni togs hon till slut in på ÅUCS:s neurologiska poliklinik och nu har hon fått diagnosen: Multipel skleros, MS.
– Inte hade vi trott att det var Eva som skulle bli så sjuk först av oss. Vi är helt knäckta, säger föräldrarna Gunvald och Leila Eriksson.
Tiotals år av hårt slit har tärt på familjen Eriksson. Gunvald och Leila har stigit upp mitt i natten för att vittja fiskebragderna. Fångsten röktes och tillreddes så att gästerna fick färsk fisk på morgonen. Eva skötte ruljansen i gästhamnen och tog hand om de praktiska arrangemangen.
Korta nätter och långa dagar tar ut sin rätt.
– Ibland har det känts som om man sprungit med huvudet i väggen, säger Gunvald Eriksson.

Familjen möter förbindelsebåten Fiskö på morgonen och sorterar dagens post. Eva Eriksson stöder sig mot en gångstav medan vi vandrar upp mot båthuset där kaffetermosen väntar. Gunvald Eriksson förbereder stängningen av hamnen. Trossar kring bryggorna och skyltar som meddelar att hamnen stänger kl. 12 vittnar om att en epok håller på att ta slut.
De kvardröjande båtgästerna kommer till båthuset för att ta ett sista känslosamt avsked. En av stamgästerna överräcker ett litet paket åt värdinnan. En regnskur sköljer bort tårarna.
Det utbyts kramar och båtfolket visar sin uppskattning för den goda service och hjärtliga bemötande som har varit Gullkronas varumärke. Men allt har sin tid.
– Nu skall vi försöka leva lite normalt familjeliv, säger Leila Eriksson.

Halv tolv ligger ännu en handfull båtar kvar vid gästbryggan. Gunvald Eriksson kör runt i sin båt och fäster trossar kring bojarna. Repen dras i en båge runt bryggan och förhindrar effektivt all angörning.
Budskapet går hem och femton minuter senare vinkar de sista segelbåtarna farväl av Gullkrona. En sömnig motorbåtsskeppare får ett bryskt uppvaknande. Snällt kastar hon också loss och några minuter över tolv ligger bryggan tom och öde. Det är svårt att förstå att det så det kommer att förbli.
Bryggan ägs av kommunen och den bogseras bort för att eventuellt placeras i Södra hamnen på Kyrkbacken i Nagu.

Framtiden känns lika fjärran som molnen över Gullkronafjärden. Viktigast för familjen är nu att få tid att återhämta sig.
– Snart börjar jag min medicinering och rehabilitering. Det finns ju effektiva bromsmediciner mot MS, men nu behöver jag lugn och ro, säger Eva Eriksson.
Leila och Eva Eriksson utesluter inte möjligheten att någon gång kunna ta emot gäster.
– Ett småskaligt museum där man kan bekanta sig med ett gammalt fiskehemman kunde vara en idé.
Men någon gästhamn öppnar inte mer på Gullkrona och familjen hoppas nu att folk respekterar deras vilja.
Kim Lund | 465 1022/kim.lund@fabsy.fi